När man drabbas av en tragedi kan det vara svårt att känna framtidshopp och uppskatta det goda man fortfarande har kvar i livet. Här berättar Poorna Bell om hur hon odlade tacksamhet för att få ro efter makens bortgång

 

Några månader efter att min make Rob gick bort försökte en vän trösta mig genom att säga: ”Du har åtminstone det värsta bakom dig.” Jag minns att jag skrattade. Många har säkert svårt att föreställa sig något värre än att ens make begår självmord vid 34 års ålder. Men att uppleva en sådan sorg och trauma bara 4 år in i äktenskapet öppnade mina ögon för ett viktigt faktum, nämligen att vår kontroll över livet är begränsad. Närmare bestämt att vi inte är skyddade från stora motgångar bara för att vi redan har upplevt en tragedi. Det kan låta nihilistiskt, men det innebär också att det omvända gäller. Även om det inte kändes så då, har livet en enorm potential för glädje och tillfredsställelse.  

 

Samtidigt kan det vara svårt att lägga märke till det i vardagen, oavsett om man går igenom en tragedi eller inte. De flesta av oss får inte lära sig att sakta ned och uppskatta det goda i livet. Dessutom kan det finnas en biologisk förklaring. En studie utförd 2018 vid Stanford University fann att människor har lättare att minnas negativa upplevelser än positiva, vilket kan bero på evolutionen och att det gynnar vår överlevnad. Det är till exempel viktigare att minnas när man höll på att bli dödad av ett rovdjur än när man njöt av den vackra utsikten en solig dag.  

 

Nackdelen är att vi går genom livet på autopilot, utan att uppmärksamma det vi har och glädja oss åt det vi har uppnått. Att ta sig tid att uppskatta det man har och känna tacksamhet kan göra en enorm skillnad när man drabbas av svåra motgångar.  

 

Första året efter Robs död var katartisk, och jag kände mycket ilska. Inte bara över situationen jag befann mig i, utan för att det var så orättvist. Jag kunde inte undgå att jämföra mitt liv med andras och känna att jag aldrig skulle hinna ikapp. Men jag nådde en punkt där jag insåg att jag stod inför ett vägskäl. Antingen kunde jag gräma mig i all oändlighet över det jag hade förlorat, eller så kunde jag fokusera på det jag redan hade och det jag ville uppnå.  

 

I början verkade det osannolikt att jag någonsin skulle lyckas lappa ihop mitt liv igen. Men när jag började skriva om Rob – inte bara om hur det kändes att förlora honom, utan även för att försöka avstigmatisera depression och självmord – fick jag ett oväntat gensvar från vänliga främlingar. Jag fick hundratals mejl från personer som befunnit sig i min eller Robs situation. Breven var fulla av solidaritet och tröst, men framför allt gav de mig en oerhört värdefull gåva: hopp. Jag började ana möjligheten av en ljusare framtid när det inte skulle göra lika ont längre.  

 

Jag minns att jag satt i sängen och läste dem och blev överväldigad av tacksamhet. Dessa främlingar hade tagit sig tid att kontakta mig. I den stunden insåg jag vilken skillnad även den minsta mänskliga kontakt kan göra och hur den kan få andra att känna sig mindre ensamma. Denna vänlighet, tillsammans med stödet från vänner och familj, påminde mig om att det finns människor som bryr sig. Det gav mig en värdefull insikt: om jag känner mig ensam och isolerad är det ett tecken på att jag behöver söka upp andra människor.  

 

Ett av de effektivaste botemedlen var även det enklaste, nämligen att lägga märke till de små, goda sakerna i vardagen. Jag läste The Divided Mind av dr John Sarno och lärde mig att vi alltid lägger märke till när något känns obehagligt eller gör ont, men att det finns en stor kraft i att uppmärksamma det som känns bra. Det är ett sätt att omprogrammera hjärnan och hur den uppfattar saker och ting. I början kändes det fånigt att säga sådant som ”Det var en härlig löprunda” eller ”Jag är glad idag”, även om det bara var till mig själv. Men jag märkte att det gav mig en ny uppskattning för stunder när jag mådde bra. Inte minst i mörka tider, när man uppfylls av sorg och smärta, är det guld värt att identifiera saker att vara tacksam för och uttrycka det.  

 

Men det som hjälpte på allvar var att få ned mina stunder av tacksamhet på papper. Jag hade hört om fördelarna med att skriva dagbok och att det kan fungera som ett utlopp för stress på kort sikt, men det som gjorde störst skillnad var att se tillbaka på dagboksanteckningarna under en längre tid. De visade mig hur långt jag hade kommit och hur stegvisa förändringar – från att upprätta en sömnrutin till att säga upp mig från jobbet – skapade en stabilare grund att agera utifrån. Och inte minst påminde de mig om tillfällen när jag hade klarat av saker jag trodde var omöjliga, vilket var till stor hjälp när jag tvivlade på mig själv.  

 

Jag försökte även engagera en vän. ”Vi kan väl skriva till varandra en gång i veckan och nämna tre saker vi är tacksamma för”, föreslog jag. Visserligen lyckades hon inte göra det konsekvent, men de veckor vi faktiskt gjorde det hjälpte det oss båda att släppa taget om negativa tankar.  

 

När man odlar tacksamhet blir man medveten om hur ofantligt livet är och hur mycket man är kapabel till. Det ger ett helt nytt perspektiv på tillvaron. När jag förlorade Rob kunde jag inte föreställa mig hur jag skulle ta mig igenom dagen, än mindre veckan eller månaden. Jag kunde definitivt inte tänka mig att jag 7 år senare skulle leva ett tillfredsställande liv som jag är tacksam för. Tacksamheten har visat mig hur stark jag kan vara, för den hjälper mig att se hur stark jag har varit, vilket jag kan använda för att övervinna framtida utmaningar. Det gör mig inte immun mot svåra motgångar i framtiden, men det vägleder mig till att göra val som är hälsosamma för mig och som håller mig grundad och lycklig. Om något dåligt händer igen, vilket är fullt möjligt, har jag åtminstone tacksamheten som en stabilare grund att agera utifrån.